idalindqvist

jag ville bara skriva av mig lite, fick mig att tänka mycket på det efter pappas fråga imorse. när jag var yngre, och tjuvrökte och smådrack och trodde jag var as häfting vilket var det sista jag var - jag var bara pinsam och löjlig och när ni gav mig utegångsförbud och jag låg och storgrät floder och bara skrek på er. när ni oroade er för mig, varje kväll. ni satt uppe och väntade på mig fast att ni bara ville sova och jag var så irriterad på alla mina tider jag hade på kvällarna och ibland kunde det hända att jag missade bussar eller annat och kom försent, men ni satt där ändå. ibland kunde jag även komma hem och se att mamma eller pappa somnat i soffan - helt utslagna mitt i natten. och jag kommer ihåg att jag var så sur, och bortskämd, jag ville komma hem så sent jag bara kunde men det funkade inte så och jag tyckte ni var så himla dumma. jag trodde mina vänner fick göra mer än mig men i självaverket så var det jag som fick göra så mycket mer än dom. men nu när jag tänker efter, fan vad glad jag är för att jag har er och för att ni bryr er så mycket. det är inte alla föräldrar som gör det men fan vad glad jag är att ni gav mig tider, väntade på mig, gav mig utegångsförbud när jag hade gjort något dumt. fan alltså, jag är så tacksam! och snart är jag 18 (eller snart och snart) och både ni vet och jag vet att jag är rädd om mig själv och att jag är rädd för allt som kan hända. jag är försiktig och det kommer jag alltid att vara! och fan, jag älskar att umgås med er. ni är min familj, min stolthet! jag älskar er mamma och pappa!

ett stor hjärta till er